Ibland blir jag så jäkla förbannad på mig själv. Ibland så funderar jag på om jag

ska lämna allt och dra vidare, men sedan så kommer jag på mig själv med att

jag inte kan lämna en sådan fin person som du är. Jag vill inte lämna dig heller, men

jag är väldigt osäker på dig vilket du nog borde förstå. Jag blir också arg på mig själv när

jag blir sådär galet nervös varje gång jag träffar dig så att jag knappt vet vad jag borde

säga eller göra. Men det är okej, jag ser väldigt väl att du också är nervös och då vet jag

åtminstone att jag inte är ensam. Men det är väl bra? Att man är nervös är väl ett bra tecken?

Jag är ju nämligen inte sådär nervös när jag är med andra som jag tycker om.

 

Det hade varit enklare om en av oss hade varit mer självsäker, men så är

inte fallet. Men det kanske är positivt att vi båda måste engagera oss extra mycket och

pusha oss själva mer. Det blir ofta den där pinsamma tystnaden, men det kanske också är

positivt på något sätt? Det kanske får oss att inse att vi måste våga ta för oss mer båda två.

 

 

Vi är som raka motsatser, men enligt mig är det bra. Jag accepterar dig så mycket mer på något

sätt. Jag har alltid accepterat dig lite mer än vad jag har accepterat andra. Du har faktiskt sårat mig

massor med gånger, det är väl därför jag är så osäker på dig. Jag är rädd för att öppna mig mer

eftersom att jag kanske kommer känna mig sårad igen. Men trots det så tycker jag om dig sådär

obeskrivligt mycket.

 

Jag vet att jag kan lita på dig, det känns väldigt tryggt för mig att veta. Jag vet att du på något

sätt bryr dig om mig eftersom att du annars hade sagt upp kontakten för längesedan. Jag

har i alla fall bestämt mig för att försöka ta för mig mer nästa gång vi ses. Det jag vill mest är nog

att du ska se hur mycket jag bryr mig om dig, sedan så vill jag att du ska kunna se mer vilken

person jag faktiskt är.. Då kanske du också vågar ta för dig mer, jag vet att du är osäker.

Vi har mest oseriösa konversationer, men visst vore det skönt att få se varandras mer seriösa sidor?

Jag tror att det skulle kännas bra för oss båda.

 

Jag vet att du har många personer emot dig. Jag förstår dock inte varför. Jag menar, jag har alltid

sett lite igenom din fasad, jag har aldrig dömt dig. Jag har lärt mig väldigt mycket om ditt beteende

och dina sätt att hantera saker, jag har hört saker om ditt förflutna och jag vet hur grymt osäker

du faktiskt är.

 

Du kanske alltid ska visa dig glad, du ska alltid visa dig som att du är tuff och inte tar åt

dig av vad folk säger. Jag förstår dig, jag är också lite så.. Dock inte lika mycket. Men jag

ser igenom den där fasaden. Du är så mycket mer än så, du är typ världens mest härligaste

och snällaste oavsett vad folk säger.

 

Jag bryr mig så mycket om dig så jag kommer kämpa för det här. Såsom jag behöver dig

tror jag att du kommer behöva mig. Du är värdefull, remember.