Jag är mycket medveten om att folk tycker att det är svårt att "lära känna mig".

Det är jätte många personer som har påpekat att jag är en grymt "svår" person.

Jag har nu tänkt förklara för er om vem jag är, hur man lär känna mig på bästa sätt och

hur man ska gå tillväga för att jag ska "få upp ögonen" och vilja lära känna en person bättre.

 

Jag kan själv faktiskt förstå att vissa personer tycker att jag är väldigt svår att lära

känna.

 

.. Först och främst så har jag väldigt lätt för att "läsa" av personer, jag känner direkt om

jag VILL eller INTE VILL lära känna en person. Det kommer du nog också att märka,

om jag aldrig hör av mig, aldrig smsar eller aldrig tar initiativ till saker så kan du ge upp på

direkten nämligen.

 

Jag är den här personen som hellre har FÅ nära vänner istället för FLERA "helt okej" vänner.

För mig så är det väldigt viktigt att jag ska kunna känna att jag alltid kan lita på mina vänner.

Jag är GRYMT noga med att hålla mina vänners hemligheter och att bevara förtroenden, jag räknar då också med att DU inte sprider vidare saker som jag sagt till dig. Ifall du gör det så säger jag

tack och hej på direkten. Dvs ifall du inte har en väldigt bra anledning till att ha spridit det isåfall.

 

Ärlighet är också väldigt viktigt för mig, jag vill kunna känna att jag är i en trygg och ärlig miljö.

Jag vill kunna känna att mina vänner accepterar mig precis som den jag är, precis som jag

då kommer att accepterar dom. Man ska kunna stå för sina åsikter, man ska kunna säga

till mig om man tycker att JAG har gjort något dåligt tex.. För jag accepterar nämligen alltid mina

vänners åsikter och jag försöker alltid att reda ut saker om jag gör något fel. Man ska kunna vara

ärlig även i pinsamma situationer och samtidigt vara medveten om att jag ändå kommer att lyssna.

Jag respekterar mina vänner.

 

För mig att det väldigt viktigt att BÅDA tar intiativ till saker, det känns då som att

BÅDA faktiskt VILL umgås. Det ska inte bara vara jag som frågar om jag kan vara med dig hela tiden tex,utan båda två ska kunna ställa den frågan till varandra. På det sättet får man en bättre relation till varandra och man känner sig då faktiskt som att den andre faktiskt tycker om en och

faktiskt vill ha kontakt med en.

 

Jag är en VÄLDIGT osäker person, jag har ett grymt lågt självförtroende och jag har GRYMT

svårt att lita på personer. Därför så är det alltid svårt för mig att slappna av och bara

vara mig själv när jag inte känner en person så bra. Jag har aldrig haft den där förmågan

att påbörja diskussioner heller. Därför är det mycket enklare för mig att umgås med personer

som är lite av motsatsen till vad jag är. Eftersom att jag då vet att DOM kommer att påbörja

en diskussion tex.

 

Dock så är ju inte alla självsäkra, då blir det lite knepigare att lära känna mig. Men samtidigt

så kommer jag acceptera dig väldigt mycket eftersom att jag själv då kommer att förstå dig

väldigt bra. Om vi båda är osäkra så är väl den enklaste utvägen att BÅDA TVÅ

tar LIKA mycket initiativ. Om vi lär känna varandra så kommer den där osäkerheten att

försvinna, för båda två. När jag lär känna en person så är jag typ världens galnaste

person och kan slappna av hur mycket som helst så det gäller bara att verkligen lära

känna mig först och främst.

 

Det är också viktigt att man ska kunna vara BÅDE oseriös och seriös. Det blir varken

bra om man JÄMT är seriös eller om man JÄMT är oserös med varandra.

 

Hoppas att det här hjälpte någon osäker själ där ute som undrar mer om vem jag är osv... :)

 

Det är så här jag är och fungerar, vem du är och hur du fungerar vet jag inte förrän jag

lär känna dig eventuellt. :]

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fick en gullig liten kommentar här under.

 

Tänkte ta och svara lite snabbt innan jag springer iväg igen för att duscha.

 

Drömde världens sjukaste mardröm inatt. Vågade knappt röra mig när jag vaknade, haha.

.. Idag så vet jag inte riktigt vad som kommer hända. Ingenting händer ju typ i mitt liv så jag skulle tro

att det bara blir att dryga här hemma hela dagen.
 Har tänkt fråga brorsan om han orkar ha mig med som sällskap på hockeyn idag. Dock så har jag

hängt med honom på så många matcher och jag vill inte känna mig som den där "jobbiga syrran".

Dock så är det typ bara jag som tänker så för han verkar faktiskt inte ha någonting alls emot

att jag följer med ;)

 

Men jag trivs på arenan, det känns som hemma. Speciellt när jag är där med min bror,

jag var ju liksom och såg på matcher hela tiden när jag var liten, typ flera gånger

varje vecka eftersom att min brorsa spelade då. Det var tider det ;)

 

Han som spelade i elitnivå också den grabben, måste passa på att skryta lite ;)

 

Nej men nu ska jag springa och äta lite lunch. Ha en toppen bra lördag alla underbara ♥

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Trivs grymt bra i soffhörnan redan de här fem första minutrarna som jag har spenderat här.

Kommer typ bosätta mig här för resten av livet!

 

 

 

Livet är fan jobbigt alltså.

Skulle vilja sova hela dagarna och typ slå sönder mobilen. Tyvärr så går det inte.

Istället så får man sätta på det där fake leendet och sminka över alla dessa spåren som

visar hur jävla slut man verkligen är. Sedan att jag är typ forever alone gör livet ganska jobbigt också,

men det har jag lärt mig att leva med antar jag.

 

Jag lyssnar i alla fall på musik nu, ska alldeles strax springa i väg och äta middag. Vi har äntligen hämtat den 4 veckor försenade soffan som ska vara i mitt rum. Brorsan var här

och hjälpte oss att bära upp den hit på övervåningen. Kändes bra att få träffa honom och ge

en sådan där syster och bror kram, haha. Ikväll vet jag inte vad som händer, jag ska väl chilla i ny

soffan framför en film eller något i den stilen. Chips och cola har jag också infyndat idag så det blir

en sådan där myskväll med mig själv. Dom är ganska tråkiga för att vara ärlig, jag är ensam

alldeles för ofta. Men det blir nog bra, får pigga upp mig själv lite på något sätt.

 

Nä, nu ska jag kila. Peace ;)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ibland blir jag så jäkla förbannad på mig själv. Ibland så funderar jag på om jag

ska lämna allt och dra vidare, men sedan så kommer jag på mig själv med att

jag inte kan lämna en sådan fin person som du är. Jag vill inte lämna dig heller, men

jag är väldigt osäker på dig vilket du nog borde förstå. Jag blir också arg på mig själv när

jag blir sådär galet nervös varje gång jag träffar dig så att jag knappt vet vad jag borde

säga eller göra. Men det är okej, jag ser väldigt väl att du också är nervös och då vet jag

åtminstone att jag inte är ensam. Men det är väl bra? Att man är nervös är väl ett bra tecken?

Jag är ju nämligen inte sådär nervös när jag är med andra som jag tycker om.

 

Det hade varit enklare om en av oss hade varit mer självsäker, men så är

inte fallet. Men det kanske är positivt att vi båda måste engagera oss extra mycket och

pusha oss själva mer. Det blir ofta den där pinsamma tystnaden, men det kanske också är

positivt på något sätt? Det kanske får oss att inse att vi måste våga ta för oss mer båda två.

 

 

Vi är som raka motsatser, men enligt mig är det bra. Jag accepterar dig så mycket mer på något

sätt. Jag har alltid accepterat dig lite mer än vad jag har accepterat andra. Du har faktiskt sårat mig

massor med gånger, det är väl därför jag är så osäker på dig. Jag är rädd för att öppna mig mer

eftersom att jag kanske kommer känna mig sårad igen. Men trots det så tycker jag om dig sådär

obeskrivligt mycket.

 

Jag vet att jag kan lita på dig, det känns väldigt tryggt för mig att veta. Jag vet att du på något

sätt bryr dig om mig eftersom att du annars hade sagt upp kontakten för längesedan. Jag

har i alla fall bestämt mig för att försöka ta för mig mer nästa gång vi ses. Det jag vill mest är nog

att du ska se hur mycket jag bryr mig om dig, sedan så vill jag att du ska kunna se mer vilken

person jag faktiskt är.. Då kanske du också vågar ta för dig mer, jag vet att du är osäker.

Vi har mest oseriösa konversationer, men visst vore det skönt att få se varandras mer seriösa sidor?

Jag tror att det skulle kännas bra för oss båda.

 

Jag vet att du har många personer emot dig. Jag förstår dock inte varför. Jag menar, jag har alltid

sett lite igenom din fasad, jag har aldrig dömt dig. Jag har lärt mig väldigt mycket om ditt beteende

och dina sätt att hantera saker, jag har hört saker om ditt förflutna och jag vet hur grymt osäker

du faktiskt är.

 

Du kanske alltid ska visa dig glad, du ska alltid visa dig som att du är tuff och inte tar åt

dig av vad folk säger. Jag förstår dig, jag är också lite så.. Dock inte lika mycket. Men jag

ser igenom den där fasaden. Du är så mycket mer än så, du är typ världens mest härligaste

och snällaste oavsett vad folk säger.

 

Jag bryr mig så mycket om dig så jag kommer kämpa för det här. Såsom jag behöver dig

tror jag att du kommer behöva mig. Du är värdefull, remember.

 

 

Sitter nu här framför datorn och tänker på hur grymt mycket bättre jag kan tänka

 när jag sätter på mig hörlurarna med alla dessa bra låtar som finns att lyssna på. Det är verkligen

det bästa sättet att dränka sina sorger på, i alla fall för mig.

 

Alla dessa tankar som far omkring, ledsna tankar, arga tankar, besvikna tankar.. Tankar av alla

möjliga slag. All den där ångesten och den där rädslan som ständigt förstör och hindrar mig från att leva ett normalt liv. Men på något sätt så måste jag nog ändå medge att allt det där som hindrar mig från att 

våga leva också på något sätt har gjort mig starkare. Jag tror att man på något sätt måste våga

erkänna vissa saker för sig själv. De flesta människor dränker sig oftast med alldeles

för mycket negativa tankar av alla möjliga slag. Det är synd, det är tragiskt och det är fel. Men

vad gör man när man inte klarar av att hindra alla dessa negativa tankarna som kommer hela tiden?

..Fast man kan faktiskt hindra det, men frågan är nog hur. Hur ska man lyckas blir mer positiv och hur

ska man våga inse att man faktiskt duger precis som den man är? Det är nog det man måste
 lista ut.

 

Jag vet att jag har lätt för att skriva, jag har nog aldrig riktigt vågat erkänna det för mig själv bara.

Det kanske är det som jag borde fukosera på att göra. Alla påminner mig ständigt om att jag

måste sluta isolera mig. Jag är medveten om att jag skriker på mina föräldrar, om att jag skrattar åt

saker som andra gråter över, om att jag gärna är ensam och inte alls vill visa mig som en svag person.

Men saken är den att fan så svårt det är. Det är inte så att jag njuter av att se en person gråta

över att dom är oroliga över mig, men jag kan inte gråta. Hur gråter man ens? Det är klart

att det gör ont, men jag kan bara inte visa det. Jag vet att det är farligt att isolera sig och jag

vet att det är fel, men det är så jag gör.

 

Jag borde kanske börja skriva lite, ett inlägg då och då bara för att rensa tankarna lite? 

Men det lär vi väl se hur jag gör med det.. Har dock bestämt att det

inte får vara negativa saker som publiceras här eller saker som skadar andra i min omgivning

att läsa om. Det vore nog inte så himla smart av mig.